urbanlaurin

En heldag med genomgång av alla deltagarna i GF - nära 200 personer som saknar arbete. Att sitta i en dialog där vi möts, företagare, arbetsförmedlare och socialsekreterare, är en stark erfarenhet. Kulturerna är olika, men i olikhetens möten uppstår kraft.

Helgen blev ovanligt vilsam, men lite jobb blev det. Ung Företagsamhet hade mässa i Uppsala. Imponerande kreativitet. Många företagsidéer var lockande och lovande. Det är synd att inte alla gymnasieelever får vara med och testa på glädjen att få starta eget. Också otroligt trist att landets utbildningsminister har hakat upp sig på att det bara är kunskaper som är viktigt, och inte förstår att entreprenörskapet också är viktigt. Förvånansvärt att alliansens regering inte håller entreprenörskap i skolan i ett främre rum än nu. Även om UF:s mässa var imponerande, var det trist att se att egentligen alla montrar var stadscentrerade. Landsbygdens företagande lyste mer eller mindre med sin frånvaro. Det får vi ändra på.

Lite tungt att sätta sig i bil klockan halv sex på morgonen efter konsert i Stockholm, men vad gör man inte för landsbygden. Till Karlstad för att prata om måltid och turism, och hur Värmland kan profilera sig på Smaklust i Stockholm den 21-23 augusti - den stora mässan där landsbygdens måltid intar Tantolunden. Intressanta kreativa människor lyssnade och förde en bra dialog. Mycket spännande var särskilt Terassen från Mariebergsskogen i Karlstad (http://www.trelento.se/). Där sjuder kreativiteten.

Jag hoppas dom får till det i Värmland, men den känsla jag fick, inte helt ovanligt, var att även här finns det revir. Hushållningssällskapet håller ihop satsningen på att lyfta fram Värmlands måltid. Samtidigt satsar regionen på att utveckla regionens turism. Men dialogen dem emellan skulle kunna vara starkare. Att man inte inser att en satsning på en miljon kronor eller mer för att vara med på Smaklust också stärker Värmlands turism, eller att Värmlands turism stärker Värmlands deltagande på Smaklust. Men jag hoppas dom lyssnar och får till det. Hemfärden var tung i snöstorm, men den norrländska snöerfarenheten funkade. Många lastbilar körde fast. Emelie messade om våren i Wien. Den var inte i Värmland i alla fall.

Besök i Stockholm. Först middag med Christian på Clarion Hotel. Riktigt bra faktiskt. Sen Kägelbanan och Fever Ray. Hon är stark, häftig, fantastisk show. Men nog tänder jag något mer på The Knife. Allt sedan jag mötte Ralph Lundsten när jag gick på gymnasiet, har musiken med elektroniska toner varit det som fångar mig mest.

Turismakademien i Uppland har haft en mötesdag. Den stora behållningen gav Britt-Marie Andrén, ledamot av ett LAG i Skåne, men också grundare av http://www.travelgatesweden.se/. Hon arbetar med Incoming Tourism, vilket innebär att hon ordnar resor för utländska turister i Sverige, med stor framgång. Vad är det nu med det? Jo faktiskt är hon, om inte ensam så nästan ensam om att arbeta med denna nich. Det är fascinerande. Så outvecklad stora delar av svensk turism är.

Ena stunden är jag ute på landsbygdens utposter, den andra i förortens Gottsunda. Det är mycket stimulerande. I dag började jag med frukost 07.30 i Gottsunda. Lite tidigt men vad gör man inte? Det handlade om studenter som ägnat möda åt nytänkande till förnyandet av Gottsunda. Många utsökta idéer, men de offentliga prinsar och prinsessor som lyssnade; lyssnade de verkligen?

Nu lyfter det verkligen. Vi snackar om lokal mat. Vi vet ju vad Single Malt Whisky är, men nu finns det Single Cow Cheese - alltså ost som kommer fån en enda ko. Det är Agnes gård på en ö i Sjön Åsnen, där kossan Pärla ger fin mjölk som används till att göra ost; alltså ost från en speciell ko. Nu börjar jag verkligen trivas. Det är på PM i Växjö denna ost kan avnjutas.

Nu bor jag ju i landets fjärde största stad, men vad gäller måltiden ligger vi i verklig lä. Inte en enda restaurang i toppklass. Hambergs fisk har mycket god klass, men vad ör det i landets fjärde största stad? Hålor som Växjö och Dala-Husby har bättre restauranger än vad vi har. Trist, inte för dom utan för oss.

I Jönköping ligger Jordbruksverket, som är en viktig aktör för måltidens Sverige. Med Landsbygdsprogrammet som omfattar 5 miljarder per år samt Livsmedelsstrategin, så är detta verk oerhört viktigt. Och man kan därför tycka att Jönköping skulle vara ett måltidens mecka, men så är inte fallet. Efter mötet på verket åt jag en måltid i närheten av stationen, och här finner man inte något som är svenskt och intressant utan samma utslätade mat som på de flesta andra orter. O Learys, nån dansk biffkedja, asiatisk buffé - suck. Läser man White Guide så ser man att Restaurang Hemma har god klass, Aqua är ett bra ställe liksom Le Trottoir. Men mer finns inte. PM & Vänner i närliggande Växjö har däremot internationell klass. Varför kan inte vännerna på SJV spänna sina muskler och ställa krav på hemortens krogar?

Var ner till Jönköping och jag flög - inte hållbart men bullrigt. Sitter i en samrådsgrupp som representant för Företagarna. En bra grupp med en öppen och konstruktiv dialog. Det finns många viktiga frågor att diskutera. Som företagare kan man stundtals känna sig väldigt frustrerad över myndigheterna förmynderi, inte minst vad gäller de som är till för att stötta oss företagare. Ibland undrar man över byråkraternas kompetens att bedöma vad som är bra företagsamhet och inte. Ibland kan man tycka att fler myndighetspersoner skulle inse att de finns till just för att vi, vi som driver företag finns. Men ibland kan man känna det som att många upplever att deras roll är att kontrollera och granska företagsamheten, inte att underlätta den. Men samtidigt; när ett verk som jordbruksverket öppnar för dialog, lyssnar och tar till sig, ska man vara glad för det, och kanske även acceptera att det tar sin tid att få resultat. Och det var inte bättre förr.

Åt lunch på Konsert och Kongress i Uppsala i dag. Var inte ensam, långt ifrån. Massor med folk. Men maten. Tog den dyra lunchen, 95 kr. Torr, torr fisk, lite potatis. Fin salladsbuffé men mycket var slut. Så tänker jag på Luleå på lördagskvällen. Jazzomat - den lilla restaurangen i stationen. Levande musik, konst, jam och måltid. Vilken stämning, vilken musik. Och vilken mat. Renskavspanna med lök, svamp, potatis, pepparrotskräm och styckefrysta lingon. 160 kr. Vilken höjdare. Och riktigt bra viner fanns också. Så kommer ni till Luleå - titta in på jazzomat.

Så kom det larm i dag. Sverige är näst sämst i Europa, vad gäller ungdomsarbetslöshet. 25 procent av dem under 25 år saknar arbete. Vilken start. Och två orsaker angavs på TV-nyheterna (TV4). En orsak är den svenska anställningstryggheten, där sist in åker först ut. De arbetsplatser som behöver unga, nyutbildade anställda som kan det senaste får tillsammans med de unga stå med lång näsa. De gamla som inte förnyat sig för stanna kvar.

Men det är inte bara de unga som drabbas. Ut åker också kvinnorna, exempelvis på byggarbetsplatserna. Där har mans under senare år satsat på att få in tjejer, för att öka kreativiteten och få bukt med gubbigheten. Men nu åker tjejerna ut, när avskedande kommer. För det är ju viktigare med anställningstid än kompetens och mångfald. Och akta dig om du är "invandrare" som kommit in i dessa branscher. Då åker du garanterat ut. För nu ska vi värna om de svenska gubbarna, allt enligt fackets högsta önskan.

Ett annat skäl som angavs är att vi i Sverige satsar på teori. I Danmark är arbetslösheten bland unga låg, mycket beroende på att de satsar mycket på praktik, på lärlingar, och inte på teori. Men i Sverige måste vi alla vara teoretiker. Handens kunskap, den tysta kunskapen är inget värd, har ingen status. För här ska alla ha högskolekompetens. Och alla kommuner ska ha rätt att ha alla utbildningar. Således vimlar Sverige av restauranggymnasier, och de allra flesta av helt undermålig kvalitet. I Danmark får man istället harva som lärling i åratal, får viss lärlingslön, sliter, lär sig, får nätverk och får jobb. Hur kommer det sig att den så kallade arbetarrörelsen ser så mycket ned på handens kunskap?

Men jag ser en orsak till, och det är min generations ungdomlighet. Folk i min ålder tror dom är så unga. De kallar sig det unga gardet. Och om man själv är ung, så behöver man ju inte släppa fram de yngre, för då definieras man ju själv inte som ung längre. Hänger ni med? Då är det bättre att känns sin ålder, men njuta av att umgås med de unga. Och det tillåter jag mig faktiskt att göra, med stor glädje.

Lördagen var det dags för årsmöte för Företagarna i Norrbotten, och jag pratade om landbygdsutveckling. Ett riktigt häftigt möte. Det finns en puls och kraft däruppe, inte minst i mötena över gränserna. Och det är lärorikt att lyssna på norrbottningarnas erfarenheter, inte minst av mötena med Norge. De menar att det är mycket stora kulturskillnader mellan våra två länder. Tänkvärt att besvärliga kulturmöten kan uppstå även med ett grannland. Det är inte bara med personer som kommer från "långtbortistan" det kan bli problem med.

Men Norrland är stängt på lördagar, i alla fall vad gäller resandet. Det går bra att flyga upp på morgonen, men de finns inga flyg tillbaka på eftermiddagen eller aftonen. Man får vänta till på söndag eftermiddag. Så det blev nattåg. Nu älskar jag att åka tåg, och när jag åkt med Tågkompaniet och Veolia har det varit trevligt med sena måltider på tåget i Norrlands vildmark. Läckra restaurangvagnar, renskav med riktiga lingon på porslinstallrikar. Men nu har SJ tagit över. Och då är det förvisso samma läckra vagnar, men maten serveras i plastförpackningar och lingonsylten är BOBs billiga. Renskav finns inte och potatismoset är blaskigt, för att inte tala om såsen. Och av någon anledning kan man inte få sig en cognac eller whisky till kaffet, för det har inte SJ på tågen till norr. Skam åt SJ.

Nu gäller det att bygga vindkraftverk för fulla muggar. När regeringen nu låter kärnkraften utvecklas, så måste Centern få vindkraft som plåster på såren. Men det är dags att reflektera. Vi säljer svensk turism alltmer med vildmarksupplevelser, men hur går det ihop med vindkraft? Rysansvärda effekter är på väg att uppstå.

Vargas Vildmarkslodge (http://www.nordicnature.se/) är en av landets bästa entreprenörer i vildmarken, med unika naturupplevelser, inte minst i närhet av björnar. En mycket stor del av deras turister kommer från andra länder. Hälsinglands blånande, djupa skogar - det är där de finns. Men nu kommer vinkraften. Mitt ute i Hälsinglands djupa skogar, på bergstopparna, runt Vargas och björnidena, ska det slås upp 85 vindkraftverk. Vart och ett är ca 185 meter högt och rotorbladen har en lik stor omkrets som en fotbollsplan. Till kraftverken ska det dras bilvägar och givetvis kraftledningar. Då är det bara för Vargas att lägga ned. Och stora delar av fjällvärlden ska också tapetseras med dessa snurror, liksom våra kuster.

Och snabbt går det. Den som vill bygga nu, ska kunna vara igång med byggandet i höst. Processen med prövning och överklagande ska snabbas upp. Men hallå! Nog är det tid att reflektera! Det är dags att sätta av reservat för vildmarksupplevelser. Vi har lärt oss vilka naturupplevelser vattenkraften förstörde. Inte ska vi väl tillåta att vindkraften skapar samma katastrofala naturkrossning?

Turismen är en stor och växande näring, inte minst i finanskrisens dagar. Allt fler söker upplevelser istället för prylar, och turism handlar mycket om just upplevelser. Men ett problem med turism i Sverige är att så mycket är gratis. Turisten betalar för att äta, bo, resa och shoppa, men det man åker för att se kostar inget eller bara lite. Att utveckla turistprodukter som entreprenörer kan tjäna pengar på är en av turismens stora utmaningar.

I veckan har det varit den stora TUR-mässan i Göteborg, landets stora mötesplats för turism med massor med svenska utställare och ännu fler från övriga världen. Den var inte riktigt så stor som i fjol, men nästan. Även turismen drabbas av krisen, men inte lika mycket som andra näringar. Och eftersom fler svenskar semestrar hemma, så är det högkonjunktur för många svenska entreprenörer, inte minst i vinterns fjäll.

Men årets TUR-mässa var lite avlövad i vissa delar. Landsbygden är väldigt svagt representerad, givetvis med undantag för dem som ställde upp i Ekoturismföreningens monter. Men annars handlar de svenska montrarna mycket om vad staden har att erbjuda. Och många landsbygdsregioner ställer inte ens upp på mässan. Flera av Norrlandslänen finns inte med, vilket är synd.

Trist i år var att måltiden var mycket nedtonad. Tidigare år har montrar som Skåne och Skaraborg vimlat av lokala måltidsupplevelser, men nu var det mer sparsmakat. Flera regioner satsade på VIP-luncher för de få, men visade inte upp den lokala måltiden för de många. Stockholm satsade på en sådan lunch, men tyvärr hade de förnäma kockarna ingen större aning om var råvarorna de serverade kom från.

Jag kanske är lite väl känslig för det här med revir, men det kanske är bra att någon är det. De många miljarder olika EU-program fördelar är huvudsakligen tänkt att stärka en hållbar ekonomisk utveckling, där fler och bättre jobb samt fler företag är viktiga mål. Men stora delar av pengarna går till de stora organisationerna, och det mesta till att finansiera projektanställdas löner. Och jag tycker faktiskt att många stora projektägare lägger ned stor möda på att pinka revir. Just nu reagerar jag på en konferens om naturturism den 31 mars. Där ska man diskutera behov och riktlinjer för bildandet av ett samverkansorgan för utveckling av bransch och utbildning inom naturturism. Förvisso är Ekoturismföreningen inbjudna som deltagare, men de finns inte med bland de inledande föreläsarna vilket jag tycker minst sagt är konstigt. Ingen har ju större erfarenhet av naturturismens behov än denna utmärkta förening.

Lunchade med Leo från Entreprenörsfabriken; greken som försöker skaka om Uppland till att bli en sjudande bygd av entreprenörskap. Visst tas Leo emot med öppna armar av många, men tas han på allvar? Varför har den svenska kulturen så svårt att ta emot nytänkande och entusiasm med öppna armar? Varför är stora delar av det offentliga så trögt? Frågorna är bra och värda att reflektera över. Men när Leo och jag nu möts i ömsesidig entusiasm och glädje kanske vi ändå kan bryta upp de tjocka isarna.

Så var det årsmöte för Upplandsbygd (http://www.upplandsbygd.se/). Det är nu det börjar röra på sig på allvar. Mantrat bakom trepartnerskapet - det offentligas ansvar, det ideellas engagemang och det privatas effektivitet - har en kraft bakom sig som många förstår, men andra inte fattar. Plötsligt kommer det en kraft underifrån, som kan komma att skaka om alla som arbetar där uppe. Att mötas över gränserna, det är ju det som ger den verkliga kraften.

Emelie och ska ju gifta oss den 15 augusti. Vi vill ha ett bröllop vi skapar själva, bland annat med vännen Carl Jan Granqvist som vigselförrättare. Tänk att det är länsstyrelsen som bestämmer vilka som får viga. Tänk att vår regering tänker ta bort rätten att själv kunna påverka vem som viger. Tänk att det i huvudsak är politiker, ombudsmän för facket och liknande som man har att välja på, förutom prästerskapet. Men hallå! Var finns valfriheten?

Tänk så mycket det finns att skriva. Jag älskar ju att skriva, men det här med ansökningar är jag så där halvtänd på. Det finns så många fonder och annat att söka medel för projekt ifrån. Tänk så oerhört med timmar som läggs ned på ansökningar, liksom dem som granskar ansökningar. Och eftersom de flesta ansökningar avslås så är det mycket bortkastade timmar det handlar om. Samtidigt kan man undra över kompetensen om dem som granskar ansökningar. Är det verkligen så att tjänstemän på länsstyrelser, EFS-råd och andra instanser är kompetenta att bedöma exempelvis bärigheten i en affärsidé? Ofta tillåter jag mig tvivla. Bättre system borde gå att finna.

I dag har Emelie och jag Skypat om inbjudan till vårt bröllop - den 15 augusti äger det rum. Officiant blir Carl Jan. En dag att minnas.

Det blev fel med dagarna Det var torsdagen som det var LRF och Hållnäs. Kanske min dyskalkyli som spökar om det nu finns någon sådan. Fredagen var det Gottsunda på tapeten. Intressant möte om hur vi får samman kulturerna från arbetsförmedling, socialsekreterare och oss företagare. För skilda kulturer är det verkligen. Men det är ju det spännande med Gottsunda Factory. Våra stuprör i samhället kan vara frustrerande, inte minst för den person som är sjukskriven på 20 procent, har A-kassa men också lite socbidrag. Det är inte en ovanlig person. Denne har tre myndigheter att möta, och får ofta olika besked från dem. En frustrerande situation för individen, och när vi nu sitter i samma lokaler och arbetar med samma individer, så blir det konstruktivt frustrerande även för myndighetsutövarna. Det är bra.

Aftonen tillbringades på O´Connors, vars ölsortiment är fräscht och hänger med i förändringarna. Klart stans bästa ölpub - även om det är långt ifrån det sortiment som man kan hitta i Stockholm. Men så är det ju med Uppsala. Vi är efter på måltidens område. White Guide kom ju ut i veckan och jag tycker att det pinsamt att inte Uppsala kan ha en krog av toppklass. Men mer om det en annan gång.

Lördagen var en dag med lite slappande, en del jobb och förberedelse för schlagerfestivalen med vänner. David kom hit och lagade middag med en imponerande bravur. Från pizza och chokladtårta till kalkon med bönor och linser med smak - stiligt. Fest till strax efter två, vilket ju får duga i Uppsala. Men när jag är hos Emelie i Wien så stänger klubbarna sju till åtta på morgonen. Det är konstigt att man i stora städer världen över festar till morgonen, men i Sverige ses det som något skumt och obefintligt, något som det inte finns behov av.

Alkoholutredningen har ju kommit med sitt betänkande nu. Och där föreslår man ju att ingen ska få festa längre än till tre i Sverige. Det är patetiskt och gammalt förmynderi. Ska alltså Stockholm vara en av de huvudstäder i Europa där man måste gå hem, när de stora klubbarna i Europas metropoler bara haft öppet ett par timmar! Bra dock synen på lagad mat luckras upp, vilket ex. innebär att en restaurang som serverar sushi eller grönsaker inte behöver hat ett stekbord. Bra är också att food courts där flera restauranger delar på serveringsytan föreslås bli tillåtet. Tragiskt är att man inte tillåter gårdsförsäljning av vin, öl och sprit. Tänk vad det skulle innebära för landsbygdens överlevnad.

Så är det söndag och jag har tränat. Faktiskt kommit igång på ett riktigt bra sätt i år. Måste ju hålla mig i form för att hänga med i livet med Emelie. Fikade med en god vän som misslyckats med en rättegång om ett arbetsrättsärende. Samtalet väcker många frågor. Strukturell rasism. Sverige som ett land där en afrikan inte har en chans. Sverige som ett land där alla, inklusive facket och DO ställer upp på förtryckarnas sida. Tunga frågor, när de kommer en nära. Tankar om gränssnittet mellan att vara en frihetskämpe och rättshaverist. Svårt.

Onsdagen blev tidig. Att åka tåg kl sex är inte min grej. Men ibland är man tvungen. Skulle prata i Linköping kl 10 - inspirationsföreläsning om företagande och entreprenörskap på landsbygden. Deltagarna var massor med byråkrater och två entreprenörer, vilket i och för sig var naturligt eftersom det var folk från länsstyrelsen, kommuner och Leader som främst var inbjudna. Det är ett intressant fenomen att det finns så många personer som ska främja företagarna på många av dessa sammankomster. Kanske det vore bättre med fler företagare och entreprenörer?

Dagen blev mycket intressant. Östergötland är en intressant länsstyrelse, faktiskt en av de mer positiva jag mött. Eftersom jag nu haft kontakt med samtliga så har jag lite att jämföra med. Detta län är offensivt, och har också en ovanligt välutvecklad relation till regionförbundet.

Det finns så mycket pengar där ute, men också så stora problem. När representanterna från dem som ska stötta entreprenörerna ser massor med problem, så är det inte bra. När även dom suckar över byråkratin, så är det svårt att göra entreprenörerna inspirerade. En viktig fråga som diskuterades var de stora skillnaderna mellan olika länsstyrelser. Hur kommer det sig att en länsstyrelse anser att de måste fatta beslut om projekt inom fem dagar, medan en annan ser sig som duktig om de fattar beslut inom två månader? Och hur kommer det sig att vissa är så rädda för Jordbruksverkets revisioner, medan andra mer eller mindre tycks strunta i effekten av dem? Men när en handläggare på ett leaderkontor polisanmäls personligen för ekonomiska oegentligheter av SJV:s granskare, så kan man förstå att en del blir rädda. Nu visade det sig att polisen la ner utredningen, men SJV:s granskare bad inte om ursäkt utan vidhöll att de hade rätt. Sånt är ju inte ok! SJV, länsstyrelserna och Leader har ju till huvuduppgift att främja företagsamhet och entreprenörskap. Huvuduppgiften är inte att kontrollera. Det borde kanske fler tänka på.

Sen blev det en timmes väntande på centralen i Jönköping. Jag försökte få i mig en Norrlands guld på fat, men det gick inte. Jag klarar inte av dessa svenska sunköl. Det är tragiskt vad folk lär sig att dricka. För några veckor sedan var jag på konferens på Skebo bruk, där man har ett fantastiskt mikrobryggeri med utsökta öl. En av deltagarna är stor öldrickare, men blev helt chockad över dessa kvalitetsöl. Han kunde inte dricka dom. Dessa öl smakade ju så mycket. Ska regeringens vision om att Sverige ska bli Europas bästa matland så behövs en intensiv folkupplysning.

Vid hemkomsten blev det pizza, sån som skapar ångest. Sen blev det långt Skypande med Emelie. Det är skit att vara ifrån varandra så mycket, men mest är det energi. Att ha en sambo som äger och befinner sig bland de få svenska studenter som inser värdet av att plugga utomlands är starkt. Det är pinsamt att vi tillhör bottenligan i EU med Erasmus-studenter.

Fredagen innebar resa till Stockholm och Landsbygdsnätverkets dag med Kulturarvsentreprenörskap, eller mötet mellan LRF och Riksantikvarieämbetet. Det är ett lyft att allt fler nu ser kulturarvet inte som något som bara ska bevaras utan än mer vara en resurs för hållbar tillväxt. Dagen var givande och inspirerande, och två av mina verkliga favoriter fanns med. Den ena är Maria Gustafsson som leder Landsbygdsnätverket. Hon är enastående positiv, entusiasmerande och lyssnande. Funnes det flera sådana inom Landsbygdsprogrammets räjonger skulle stordåd skapas. En annan favorit är Erika Nilsson från Riksantikvarieämbetet. Jag var på en konferens och plötsligt sa en person att "kulturarvet måste lyftas fram som en resurs för entreprenörerna. Ska kulturarvet kunna överleva måste det gå att tjäna pengar på detta arv." Eftersom jag precis tänk säga ungefär så, blev jag överraskad, och faktiskt smått chockad när det var Erika som sa sade detta. Snacka om paradigmskifte när kulturbevararna utvecklas på detta sätt. Vi var flera som kände att nu är det dags att komma till skott med nätverket "entreprenörer för hållbar tillväxt", som ska arbeta för att få entreprenörerna att inse att natur- och kulturarv är detsamma som framtidens marknad.

Så var det tåg till hem till Uppsala och sen i bil Till Hållnäs vid norra Upplandskusten för att inspirerar om Leader Upplandsbygd. Faktiskt första gången jag var där. Och faktiskt var det inte en massa gnäll utan flera positiva entreprenörer som vill något. Det var befriande. Befriande var det också att kunna berätta att allt fler av kultur- och naturarvskramarna nu inser entreprenörskapets kraft. Det är starkt och det förstod dom i Hållnäs.

Söndagen var en dag för bokföring, en aktivitet som är ett nödvändigt ont. Tänk att jag efter 22 år som egen företagare har så svårt för denna ordning. Men en ny bestämd revisor piskar på mig så att det ordnar sig nog. Söndagen var också en dag för ensamhet och självömkan. Med Emelie pluggande i Wien ett helt läsår så blir det många stunder av ensamhet, men trots allt är Skype och msn en betydande form för kommunikation. Men att ha henne i Jemen i nära tre veckor utan tillgång till nätet; det har varit tungt faktiskt.

Det är fascinerande att det är så många i min ålder som fortfarande inte har insett webbens kraft. I tisdags har Entreprenörsfabriken en intressant dag om lokal ekonomi och kommunalpolitisk utveckling. Ett par av föreläsarna var gamla, trötta och konservativa. Leo från fabriken frågade intensivt om inte nätet betyder något. Farbröderna suckade. När Leo sa; men tänk på Obama då, så fortsatte dom att sucka och skaka på huvudet. Samtidigt satt ett av Uppsala kommunalråd och uppdaterade sin Blogg och Facebook via Twitter. Jag konstaterade att faktiskt till och med Jordbruksverket nu finns på Twitter. Då såg flera av konferensens deltagare mycket konfunderade ut, och undrade vadan Twitter kan vara. Vi lever i skilda världar, det är uppenbart.

Måndagen ägandes åt skrivande, främst åt att uppfylla Jordbruksverkets krav på formuleringar, helst standardiserade sådana känns det som ibland. Istället för att med glädje kasta sig över när nya aktörer, i mitt fall Företagarna, kommer med nya idéer, så är det en trög entusiasm man möter - eller i alla fall känns det så stundtals. En del av dagen ägnades åt tankar om hur Gottsunda Factory och Entreprenörsfabriken kan samverka. Den samverkan kommer att låta höra talas om sig; det kan jag lova.

En stor del av dagen ägandes åt att förbereda tisdagens framträdande i Linköping. Då ska vi prata om Östergötlands landsbygd och om Leaders kraft. Många känner till Leader, men många vet inte vad det är. Jag förvånas över hur många som underskattar partnerskapets kraft. Mantrat det offentligas ansvar, det ideellas engagemang och det privatas effektivitet kommer att visa sig stämma, och göra många förvånade. På kvällen var jag i Skärplinge för att prata om Leader Upplandsbygd. Runt 14 farbröder och en tant var där för att lyssna på mig och info om kommunal översiktsplanering. Att det så ofta ska se ut så på landsbygden. Hur gör vi för att få fart på de unga, tjejerna och mångfaldens invandrare? Det är vår stora utmaning. En annan utmaning är att få fart på entreprenörskapet. En av kvällens deltagare sa att "vi har fullt upp att överleva, fylla i blanketter, slåss mot länsstyrelse och jordbruksverket samt mot kraftbolagen som tar våra marker för ledningar, för att inte tala om natur- och kulturbevarare. Vi orkar inte mer. Ni får göra projekten åt oss." Där är den riktigt stora utmaningen.

Tisdagen inleddes med ett härligt Skypande med Emelie, som är åter i Wien efter intensiva veckor i Jemen. Det är energigivande att leva ett liv i nuet, med stora utmaningar, istället för att som mina tidigare åldersvänner börja sända tankarna åt pension. Gottsunda gav också energi. Dialoger om föreningslivets kraft och vad Gottsunda Factory kan göra var stimulerande. Att få in partnerskapets kraft inte bara i Leader utan även i mångfaldens förort är en utmaning.