urbanlaurin

Jag har svårt för lögn i allmänhet och lögn om mat i synnerhet. Får ett antal år sedan besökte Carl-Jan Granqvist Västerbottensost. Han kom med idén om att göra en extra långlagrad Västerbottensost, bara av mjölk från kor som betar ute under midnattsolen. Givetvis skulle osten kallas för Midnattssolsost.

På Carl-Jans 60-årskalas klev Maud Olofsson upp på scen, och sa att nu var han idé förverkligad. Han fick en midnattssolsost. Vi jublade. Dom hade tagit åt sig av detta superba förslag. Några månader sedan var jag på Matfesten i Skellefteå och hade något av ostshow. Ostens hus fanns med och jag tog upp en representant på scen. Efter en stund frågade jag när Midnattssolsosten skulle börja säljas. Han blev tyst, rodnade och sa ”att det var Mauds idé. Det finns inte någon sådan ost”. Sen dess har jag haft svårt att ta Maud på allvar.

Men nu har Västerbottensost bestämt sig för att komma med en ost som lagrats 18 månader istället för vanliga 12-15. Det var förvisso en betydligt längre lagring som Carl-Jan föreslog, men detta är i alla fall ett steg åt rätt hål.

Det pågår en dramatisk utveckling som kan liknas vid en ny industriell revolution, den tredje. Detta fenomen har inte uppmärksammats särskilt mycket i Sverige, vilket illustreras av en artikel skriven på Newsmill av förre ministern, numera chef för forskning, utbildning och innovation på Svenskt Näringsliv. Där framhåller han det troliga scenariot att tyngdpunkten i världsproduktionen flyttas till Asien.[1] Men den trenden har redan börjat vända.

Den första industriella revolutionen skedde under 1800-talet när det tidigare dominerande hantverket ersattes av fabriker, av industrier, där arbetet mekaniserades. Den andra industriella revolutionen skedde under 1900-talets inledning, när Henry Ford och andra utvecklade massproduktion där det löpande bandet var en viktig innovation.[2]

De två första industriella revolutionerna medförde att många människor blev rikare och urbana. De ledde till en omfattande migration från landsbygden till städerna. Nu är en tredje industriell revolution på gång, där tillverkningen digitaliserar allt mer. Och denna revolution innebär att en stor del av tillverkningen kan hämtas hem från de stora industrierna i låglöneländerna, till en småskalig produktion på landsbygden.

Det är flera samverkande teknologier som utvecklas snabbt, som smartare mjukvaror, nya material, avancerade robotar, webb-baserade lösningar samt kanske framför allt den snabba utvecklingen med tredimensionella skrivare. Dessa skrivare kan man skriva ut verkliga, fysiska produkter. Produkten ritas på datorns skärm eller scannas in, och sedan trycker skrivaren ut den. Bland det mer spektakulära som producerats på detta sätt är en fiol.  Skrivaren kan även skapa rörliga produkter.

Denna digitalisering av tillverkningen innebär att behovet av arbetskraft minskar dramatiskt, vilket i sin tur leder till att det inte är lika intressant att ha produktionen i låglöneländerna. Trenden att återta produktionen till konsumentländer i Europa och till USA från Asien har redan inletts. Det blir också lätt och billigt att specialproducera varor exakt enligt kundens önskemål. Det är inte särskilt dyrare att printa ut en vara än att printa ut tusentals.

Materialåtgången minskas dramatiskt. Det traditionella sättet att tillverka är att ha massor med råmaterial som man gör olika detaljer av, för att därefter sammanfoga dessa. Nu kan en printer trycka ut denna produkt, genom att i lager på lager sammanfoga olika råmaterial, vanligen i pulverform. Ett exempel är flygplansindustrin som istället för att skapa en vinge ur en stor bit titan, nu printar vingen genom att foga samman pulveriserad eller flytande titan. Nya material kommer att växa fram, där redan nu kolfiber ersätter stål och aluminium.

Behovet av stora lager minskar också dramatiskt, eftersom man snabbt kan printa ut varorna när beställningar kommer. Troligen kommer transportbehoven också att minska dramatiskt, eftersom produktionen kan förläggas nära kunderna. År 2011 hade DHL ett seminarium där man diskuterade effekterna för företaget när denna utveckling slår till på allvar.

En annan effekt är att det blir lättare att skilja på den plats där innovation, design etc. sker och platsen för tillverkning. En person i en liten by på landsbygden kan ladda hem en produkt till sin dator och sedan printa ut den, alternativ sälja sin digitala ritning till någon som printar ut den i ett helt annat land.

Till detta kommer också den snabba demografiska utvecklingen i Kina. Under de senaste 30 åren har fertilitetsgraden i Kina sjunkit från 2,6 barn till 1,56 per kvinna. I Shangahai är fertilitetsgraden 0,6 medan den är 2,08 och stigande i USA. Under perioden 2010-2050 räknar FN med att andelen personer över 65 år kommer att öka med 17,4 procent i Kina, mot 8,1 procent i USA. Snabbt går Kina mot en åldrande befolkning och allt färre som är i arbetsför ålder. Samtidigt stiger lönerna snabbt i Kina. Redan nu finns det på sina håll en brist på arbetskraft och Kina är nu det land som har störst invandring, främst från Afrika.

Vi vill lyfta fram denna snabba och dramatiska utveckling, eftersom den erbjuder helt nya möjligheter för näringslivs- och landsbygdsutveckling i Sverige. Samtidigt som den kan innebära hot för en del av de traditionella industrierna, exempelvis den nu snabbt expanderande gruvnäringen, innebär den också fantastiska möjligheter för ny produktion i Sverige, inte minst på landsbygden.

[1] www.newsmill.se/artikel/2012/04/25/min-reform-av-h-gskolan-borde-varit-nnu-dj-rvare

[2] Se www.economist.com/blogs/schumpeter/2012/04/special-report-manufacturing-and-innovation, www.economist.com/node/21553017 och www.economist.com/node/21552901 Se också www.framtidskommissionen.se/globalisering/den-tredje-industriella-revolutionen/

Ofta ges landsbygden en vinklad bild i media, vanligtvis en negativ sådan. Men som påpekats av bl.a. Jordbruksverkets landsbygdsstrateg Christel Gustafsson så är landsbygden en komplex fråga, med stora variationer. Och statistik från Eurostat, EU:s statistikbyrå visar att befolkningen på den svenska landsbygden faktiskt har ökat, samtidigt som den minskat i 17 av EU:s 27 stater. 

Sammantaget ökade befolkningen på Sveriges landsbygd med 1,7 procent. Runt många större städer är utflyttningen till den omgivande landsbygden mycket stor. En stad som Uppsala är en av landets största landsbygdskommuner på grund av att en stor andel av invånarna bor utanför tätorterna. Utmaningarna för denna växande landsbygd är givetvis helt annorlunda än för de bygder där befolkningen minskar.

Trots allt har stora delar av Sveriges landsbygd en negativ befolkningsutveckling. Under de senaste 30 åren har befolkningen ökat i 142 kommuner och minskat i 148. Värst drabbade är kommunerna Ljusnarsberg, Sorsele, Hällefors, Laxå och Åsele där man tappat mellan 30 och 35 procent av befolkningen.  

Om 20 år kommer över 200 kommuner att ha stora ekonomiska problem. Orsaken är att andelen äldre ökar medan andelen som arbetar minskar. Många avfolkningskommuner kommuner att ha en försörjningsbörda på 3 eller mer, vilket innebär att en person ska försörja sig själv och drygt två personer till. Skillnaden mellan ekonomiskt starka och de svaga kommunerna kommer att öka dramatiskt. År 2025 beräknas andelen i invånare i åldern 18-64 år vara 61 procent i Stockholms län, 53 procent i Dalarnas län och 43 procent i Pajala kommun. 

Det är stora skillnader i pensionsavgångarna i olika delar av landet. I vissa kommuner kommer 1,7 procent av den arbetsföra befolkningen gå i pension, medan över 4 procent kommer att pensioneras i flera kommuner under perioden 2016-2025. För att klara av pensionsavgångarna i de mest drabbade delarna av landet, behövs ny arbetskraft även i kommuner med problem med utflyttning och ekonomi. Några måste de äldre som bor kvar den service de har rätt till. Att locka arbetskraft, som kan vara invandrade svenskar, till en problemtyngd punkt är en typ av utmaning.

Samtidigt står andra delar av Sveriges landsbygd inför helt andra utmaningar. Det finns stora delar av Sveriges landsbygd, särskilt i Norrbotten och Dalarna som står inför en oerhörd expansion och tusentals nya arbeten måste besättas. I Norrbotten ska bl.a. två nya gruvor öppnas och en stor del av Kiruna flyttas. I Dalarnas fjäll ska det byggas 24 000 nya turistbäddar samtidigt som gruvnäringen expanderar även där.

Att locka arbetskraft till en sådan expansiv bygd är givetvis en helt annan utmaning. Ett problem är att många arbeten både inom turismnäringen och i skogen är säsongsarbeten. För att kunna rekrytera sådan personal måste man skapa kombinationer av olika arbeten eller att kombinera arbete med studier. Det senare arbetar man med i exempelvis Dalarna.

Satsningen på småskaliga slakterier ger resultat. De tar marknadsandelar från de stora och de börjar bli oroade. Nu kräver slakteriindustrins organ Kött och Charkföretagen att man ska vara hårdare mot de små. Kontrollen måste bli hårdare av det småskaliga och samma krav ska ställas som på industrislakterierna. Medan industrin måste ha en veterinär närvarande hela tiden, så räcker det för de små att ha en veterinär som kontrollerar djuren före slakt och därefter deras organ efter slakt. Och det var ju precis det som var meningen; att de små inte behöver ha lika hårda krav som industrin. Hoppas nu att politikerna stå emot dessa krav. Och nog är det härligt att de små tar plats. http://www.ja.se/?p=40375&pt=105&m=3433

SLU lever ett liv för sig. Medan alla andra universitet lyder under utbildningsdepartementet, lever SLU ensamt under Landsbygdsdepartementet. SLU har otroligt många professorer i relation till antalet studenter. SLU har länge levt i en egen gräddfil utan konkurrens. Men nu är departementet sura. Forskningen är inte relevant. Anslagen minskar. Samtidigt har de utländska gäststudenterna minskat kraftigt i antal, eftersom de nu måste betala för utbildningen. Och SLU gnäller, skär ned på utbildningen och låter studenterna ta stryk. Det är hög tid att låta SLU höra hemma tillsammans med de riktiga universiteten.

I Finland hyllas opastöriserad mjölk av generaldirektören för deras livsmedelsverk. Mjölken är tillåten att sälja och populär. I Sverige är den fullkomligt förbjuden. I Finland tar en del mejerier inte emot mjölk från kor som ätit soja. I Sverige satsar vi matlandspengar på att stötta grön produktion av soja i Brasilien, eftersom de svenska korna äter så mycket soja. Intressant att jämföra de två grannländerna.

Tänk om inte politiker och många myndigheter vore så rädda för alkoholen. Den svenska måltiden blir inte internationellt konkurrenskraftig utan bra svenska viner, öl, cider, mjöd etc. Att stötta att vi får fler producenter, att våga släppa loss gårdsförsäljning, skulle betyda så mycket. Och tänk om man kunde se bryggerierna som en förebild.

Under många år har det varit en stark trend mot alkoholfira drycker världen runt. I flera år har man på topprestauranger i exempelvis USA, behandlat kvalitetsdrycker utan alkohol på samma sätt som vin. I Sverige ligger vi långt efter. Men konsumenterna går före. Försäljningen på Systembolaget av alkoholfria drycker ökar kraftigt. Detta trots att Systembolaget varit mycket senfärdiga på att utveckla detta sortiment. Men än sämre är det med livsmedelshandeln. Här hade de kunnat ta ett initiativ och visa vilken kvalitet de kan ha på ett dryckessortiment. Men så har inte skett. Det ger tyvärr de som argumenterar för fördelarna med Systembolaget vatten på kvarnen.

I mångt och mycket är Sverige nolltoleransens land. Det är bara en åsikt åt gången som det är tillåtet att ha. Men tack och lov finns det modiga sanningssägare. En av dem är Bo Rothstein. Hans artikel om vänsterns åsiktsförtryck är lysande (www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/bo-rothstein-vanstern-maste-rannsaka-sig-sjalv). Det gäller inte feministernas stopp att tala om hedersrelaterat våld.

Ett annat problem som är mer eller mindre förbjudet att ta upp är många muslimers hat mot homosexuella. Economist hade en lysande artikel om frågan förra veckan. I flertalet muslimska länder är homosexualitet förbjudet. I bl.a. Iran, Nigeria och Saudi Arabien är det förenat med dödsstraff. Och även bland många muslimer i Sverige är homosexualitet tabu. Vi tar emot en del flyktingar från dessa länder på grund av att de är homosexuella. Men inte ens i Sverige vågar de komma ut, av rädsla från andra medflyktingar. Ingen tjänar på att sopa frågor som hedersrelaterat våld, tvångsäktenskap och homofobi under mattan.

Så blev det dock klart, att Smaklust får ställas in. Trist, visst är det så, men också tankvärt. Reglerna är ju sådana att man inte gång på gång kan får projektstöd till samma aktivitet. Det är bara att greppa läget och inse det, samt söka alternativa lösningar. Och egentligen, ska vi använda skattemedel till att låta folk få prova och köpa mathantverk till låga priser? Bör inte sådant skötas kommersiellt?

En tjusning med att bo i Wien är alla lokala småbutiker. Till höjdarna hör våra små charkbutiker, eller ”fläskerier” som de kallas för. Den närmaste gör sanslöst god skinka. Den godaste är full med vitlök och är synnerligen saftig. Här är skinka storsäljare året om. Den är färsk och skivas upp i perfekta skivor. Inga plastinbakade skivor här inte.  Nog borde vi även i Sverige kunna göra mer av skinkan är bara julskinkan.

IKEA tänker inte alls ta tillbaka de klassiska svenska livsmedlen. Att de tills viss del gör det nu beror på varubrist. IKEA var en stor exponent för svensk mat och skapade exportmöjligheter. Nu är det borta.

IKEA svarar att de kan pressa priserna med egna varumärken och att försäljningen går bra. Och givetvis har IKEA inget ansvar att exponera svensk mat i sina butiker. Tog vi IKEA för givet? Har Matlandet sökt samverkan med IKEA? Hur har Exportrådet samarbetat med IKEA? Eller tog alla det som självklart att IKEA alltid skulle finnas där med de svenska matikonerna?